måndag 1 november 2010
söndag 21 mars 2010
Stödkonser för Torslandaskolan 6-9
Igår var det en stödkonser för min skola. Det blev en heldag för det flesta. Senare på kvällen så blev det modevisning, sång och dans. Jag var med och sjöng tre låtar. Det var trevligt, kyrkan, Törs Vi Landa och Trulsegården var med.
Här är låten Underbara Helvete, en låt till minne för våran skola.
Här är låten Underbara Helvete, en låt till minne för våran skola.
måndag 15 mars 2010
Den gömda Inkastaden
För ett tag sen läste jag Den gömda Inkastaden av Kim M Kimselius. Den boken tillhör en av de bästa från henne tycker jag. Bilderna man får när man läser boken sitter kvar, precis som handlingen. När man läser boken lever man sig in i handlingen. Om man inte gör det gör man det när man drömmer på kvällen. Även om det var en evighet man har läst den så finns den kvar. All fakta som man får när man läser finns kvar, mycke roligare än att läsa om Inka på ett vanligt A4 papper. Jag kan inte ge betyg på boken, inte på någon av Kimselius böcker. Det är så svårt att berätta hur bra den är.
Baksidan på boken:
Ramona visste att hon bar sig illa åt. Hon visste att detta inte var rätt sätt att vinna indianernas vänskap och respekt. Men hon struntade i allt det där, bara hon slapp gå över den där vingliga, bräckliga saken som indianerna kallade bro! Inte nog med att hon var rädd för trånga utrymmen, hon var dessutom höjdrädd och att ha tagit sig så här långt upp och ut över den fruktansvärda hängbron tidigare, det var en stor bedrift, men nu var det slut på hjältemodet. Nu stannade hon här.
”Kom nu! Jag går först så du ser att det inte är farligt. Tyvärr kan jag inte hålla dig i handen, för det finns inte utrymme för det.”
Fastän Theo var morsk och försökte uppmuntra Ramona, var han rädd för att han skulle få ett nytt yrselanfall på grund av kokabladen han tuggat tidigare. Så det var bäst att han inte höll Ramona i handen. Då skulle i alla fall hon klara sig om han ramlade ned. Theos blick for ned mot avgrunden och trädens mossklädda grenar. Spetsades han inte på dem när han föll, så skulle han drunkna i floden. Theo drog ett djupt andetag, passerade Ramona och började sedan försiktigt, steg för steg, ta sig fram på stigen.
Ramona insåg att hon var tvungen att ge upp sin hopplösa kamp om hon inte ville se Theo försvinna i fjärran med indianerna, därför följde hon tätt efter Theo med ett krampaktigt tag i hans tunika. Om någon av dem skulle råka ta ett snedsteg, inbillade hon sig att klädesplagget var deras enda räddning.
När de kom fram till kanten av den bräckliga träbron, var det nästan att Ramona tappade modet igen. Hon bet ihop tänderna och stålsatte sig.
”Vänta! Ni måste gå över en och en”, ropade Omai, som gick efter dem.
Tvekande släppte Ramona taget om Theo och såg honom vingla ut över avgrunden. Ramona höll andan medan hon med hela sin viljekraft försökte hålla Theo kvar på den rangliga bron. Det var inte förrän han var i trygghet på andra sidan och hon tog ett djupt andetag, som Ramona förstod att hon hade hållit andan hela tiden.
”Nu är det din tur!” ropade Theo.
Gode Gud, hjälp mig genom detta, tänkte Ramona. Snälla bergsande, var inte ond på mig. Sedan satte hon ena foten på brädorna.
I samma stund som båda hennes fötter befann sig på den vingliga bron, förstod Ramona att hon inte skulle klara det.
Baksidan på boken:
Ramona visste att hon bar sig illa åt. Hon visste att detta inte var rätt sätt att vinna indianernas vänskap och respekt. Men hon struntade i allt det där, bara hon slapp gå över den där vingliga, bräckliga saken som indianerna kallade bro! Inte nog med att hon var rädd för trånga utrymmen, hon var dessutom höjdrädd och att ha tagit sig så här långt upp och ut över den fruktansvärda hängbron tidigare, det var en stor bedrift, men nu var det slut på hjältemodet. Nu stannade hon här.
”Kom nu! Jag går först så du ser att det inte är farligt. Tyvärr kan jag inte hålla dig i handen, för det finns inte utrymme för det.”
Fastän Theo var morsk och försökte uppmuntra Ramona, var han rädd för att han skulle få ett nytt yrselanfall på grund av kokabladen han tuggat tidigare. Så det var bäst att han inte höll Ramona i handen. Då skulle i alla fall hon klara sig om han ramlade ned. Theos blick for ned mot avgrunden och trädens mossklädda grenar. Spetsades han inte på dem när han föll, så skulle han drunkna i floden. Theo drog ett djupt andetag, passerade Ramona och började sedan försiktigt, steg för steg, ta sig fram på stigen.
Ramona insåg att hon var tvungen att ge upp sin hopplösa kamp om hon inte ville se Theo försvinna i fjärran med indianerna, därför följde hon tätt efter Theo med ett krampaktigt tag i hans tunika. Om någon av dem skulle råka ta ett snedsteg, inbillade hon sig att klädesplagget var deras enda räddning.
När de kom fram till kanten av den bräckliga träbron, var det nästan att Ramona tappade modet igen. Hon bet ihop tänderna och stålsatte sig.
”Vänta! Ni måste gå över en och en”, ropade Omai, som gick efter dem.
Tvekande släppte Ramona taget om Theo och såg honom vingla ut över avgrunden. Ramona höll andan medan hon med hela sin viljekraft försökte hålla Theo kvar på den rangliga bron. Det var inte förrän han var i trygghet på andra sidan och hon tog ett djupt andetag, som Ramona förstod att hon hade hållit andan hela tiden.
”Nu är det din tur!” ropade Theo.
Gode Gud, hjälp mig genom detta, tänkte Ramona. Snälla bergsande, var inte ond på mig. Sedan satte hon ena foten på brädorna.
I samma stund som båda hennes fötter befann sig på den vingliga bron, förstod Ramona att hon inte skulle klara det.
söndag 14 mars 2010
Någon Annanstans
På bokrean köpte jag boken Någon Annanstans. När jag hade läst den hade min tanke på döden förändrats. Det var en jätte bra bok. Sorglig men bra. Jag fällde några tårar när jag läste boken. Den handlade om en 15 årig flicka som dör i en olycka. Jag ska inte berätta så mycket om boken men den är värd att läsa i alla fall. I boken får man följa med huvudrollen Liz Hall genom hennes tid som död. Hennes känslor, hennes tankar. En fantastisk bra bok av Gabrielle Zevin.
Bokens baksida:
Femtonåriga Liz Hall vaknar upp på en båt mitt ute på havet. Till en början tror hon att hon drömmer, men sakta börjar hon förstå att det hon upplever är verkligt.
Hon är ... död. Död en meningslös cykelolycka innan allt det spännande och underbara hon skulle vara med om hunnit hända.
Båten för Liz till Annanstans, en värld som är väldigt lik jorden men samtidigt helt annorlunda. Här åldras alla baklänges från den dag de dör tills de som spädbarn får återvända till jorden.
Men Liz vill fylla sexton, inte femton igen. Hon vill bli kär. Hon vill gå ut skolan och plugga vidare. Nu när hon är död tvingas Liz leva ett liv hon inte vill, tillsammans med en mormor hon precis har mött. Och det går inte så bra. Ska hon någonsin kunna glömma sitt gamla liv?
lördag 13 mars 2010
Kimberlie - Ett Nytt liv
För några dagar sen läste jag ut Kim M Kimselius nya bok. Som vanligt var den spännande och man kunde inte ta blicken från boken. Det tog två dagar för mig att läsa den. Det snabbaste har varit en dag, då läste jag Det glömda kriget 1808-1809, som Kim M Kimselius också hade skrivit. Hennes nya bok Kimberlie - Ett Nytt Liv är fortsättningen på boken Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland.
Båda böckerna är jätte bra. Det är roligt att Kimselius använder sitt namn och sina böcker i Kimberlie böckerna. Hennes böcker är värda att läsa. Även om de skulle kosta miljoner, ( men det gör de inte).
Såhär lät min reportage, till Kimselius, av den nya boken Kimberlie - Ett Nytt Liv:
Hej Kim, Jag har just läst klart Kimberlie- Ett nytt liv. Jag får bara säga OJ. Dina böcker får mig verkligen att börja tänka. Kimberlie var verkligen modig i slutet. Det dåliga med boken var nog i början om du förstår vad jag menar. Men det är bara för att jag hatar när några vänner, familj eller någon annan som står ...nära huvudrollen ''försvinner''. Jag kan bara inte tänka mig vad som händer när vi har ''försvunnit''. Men det i slutet när hon gjorde det modiga på berget för att få träffa ''du vet vad'' var nog den bästa delen, och smeknigen på hennes kind. (Försöker berätta utan att berätta boken för de som inte ha läst den änu)
Kram Jenny,
ps, Tack för att du är en sådan bra föfattare...
tisdag 16 februari 2010
Radio P1
Fick veta av min lärare Gun (hon som sitter längst bak,) att intervjun sändes idag om våran skola.
Det var lite roligt att lyssna på, Här är länken:
måndag 15 februari 2010
Böcker jag rekommenderar:
Av Kim M Kimselius:
Snapphaneresan
Snapphanar!
Riddarsvärdet
Jag är ingen häxa
Giljotinen
Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland
Det glömda kriget 1808-1809
Den gömda Inkastaden
Av Angie Sage:
Septimus Heap - Magi
Septimus Heap - Skuggan
Septimus Heap - Alkemisten
Septimus Heap - Sökandet
Av Christopher Paolini:
Eragon
Den Äldste
Brisingr
Av Susanne MacFie
Legenden om De Fyra Elementen
Snapphaneresan
Snapphanar!
Riddarsvärdet
Jag är ingen häxa
Giljotinen
Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland
Det glömda kriget 1808-1809
Den gömda Inkastaden
Av Angie Sage:
Septimus Heap - Magi
Septimus Heap - Skuggan
Septimus Heap - Alkemisten
Septimus Heap - Sökandet
Av Christopher Paolini:
Eragon
Den Äldste
Brisingr
Av Susanne MacFie
Legenden om De Fyra Elementen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)